Jag har inte alltid varit en vägledare. Det fanns tider då jag vandrade i mitt eget "Upside Down" utan ficklampa, övertygad om att skuggorna omkring mig var den enda verkligheten.
Allt började diskret. En tanke här, en gnuta oro där. Men gradvis växte bruset till ett dån som jag inte kunde stänga av. Jag kände mig som en karaktär i ett spel som styrdes av någon annan. Jag kämpade mot mitt eget huvud, försökte trycka ner tankarna, låsa in dem och kasta bort nyckeln.
Men ju mer du kämpar mot monstret, desto starkare blir det.
Förändringen kom inte när jag hade "fixat" allt. Den kom när jag slutade vara rädd. När jag satte mig ner i mörkret och sa: "Okej. Jag är här. Vad är det ni vill säga mig?"
Jag upptäckte att bakom det skrämmande bruset finns en djup tystnad. Och i den tystnaden fann jag mig själv. Jag delar inte detta för att skryta; jag delar det för att jag vet hur ont det gör där ute i kylan.
Jag är inte en psykiatriker i vit rock som dömer dig utifrån en lärobok. Jag är någon som känner terrängen. Jag har kartan över minfältet eftersom jag själv har gått på minorna.
Om du känner att ingen kan förstå, eller att du är "besvärlig", låt oss ändra på det. Min radio är på och jag lyssnar.
Är du redo för en verklig förändring?